Förlossningen

På kvällen den 31:a augusti vaknade Collin bara någon timme efter sin nattning och var otröstlig och det tog ett tag innan jag kunde lugna honom.. Då han inte ville somna om lekte vi en stund och vid 22:30 fick han en smörgås innan vi gick till sängen igen. Klockan 2:00 vaknade han igen och ville ha flaska och jag tror säkert han hade något på känn då han just denna vecka sov extra oroligt. 
 
Vid 4:30 vaknade jag av en förvärk, och trots att den inte var speciellt stark kände jag ganska snart att det nog var något på gång.. Jag tog en alvedon (som inte hjälpte) och började därefter klocka värkarna. De kom regelbundet men var korta, runt 30 sek till 1 min. Här tänkte jag att det var luugnt, viskade till R att jag hade värkar men att han kunde sova vidare. När klockan var lite före 7:00 duschade jag och sms:ade sedan mamma (hon hade nämligen lovat ställa upp som skjuts till förlossningen..) att jag hade regelbundna men korta värkar och att jag ville avvakta lite. Sa till R att det var dags att kliva upp - utifall, och runt 8:00 ringde jag förlossningen. Jag berättade läget men sa att värkarna kändes hanterbara. Vid 8:10 fick jag en värk som gjorde att jag hamnade på alla fyra på köksgolvet medan R gav Collin frukost och då kände jag också hur något "brast" och det var alltså en del av vattnet som gick! Sprang in på toan och förstod på en gång att nu var det nog absolut dags att åka in.. I väntan på skjuts till oss och hämtning av Collin började det göra ganska ont och jag vet att jag tänkte några gånger på hur pass långt vi har att åka (1,5 timme) och om jag skulle kunna stå ut tills dess. När vi åkte ringde vi förlossningen igen för att informera att vi var på väg. 
 
När vi närmade oss grannstaden började jag må riktigt illa och mamma har berättat efteråt att hon här förstod att det var nära. Jag tjatade om ambulans flera gånger men då mamma är ambulanssjuksköterska visste hon att de inte hade någon smärtlindring åt mig och att ringa dom skulle bara ta extra tid så hon körde på medan jag under varje värk sipprade allt mer fostervatten och fick mer & mer ont. Vet att jag sa flera gånger under bilfärden att vi hinner aldrig, bebisen kommer!
 
Innan vi var framme ringde mamma förlossningen och sa att de måste möta oss ute och jag har nog aldrig känt mig så lättad som när barnmorskorna öppnade bildörren - vi hann! Jag hade precis haft en väldigt intensiv värk innan vi var framme och jag sa flera gånger att jag vill INTE behöva ta fler värkar utan lustgas, hehe.. Jag fick lägga mig på en säng de tagit med sig ut och så rullade de in mig medan jag fick ännu en värk. Framme i förlossningsrummet konstanterades det att jag var öppen 9-10 cm och så fort jag fick lustgasen fick jag en krystvärk. Hörde att en av barnmorskorna sa att jag gjorde precis som jag ville, om jag ville krysta så fick jag det så under denna värk och nästkommande gick det bara inte att hålla emot längre och helt plötsligt var vår efterlängtade lilla prinsessa ute! Världens finaste tjej på sina 3100 g och 49 cm lång. 
 
Det tog 13 minuter från det att vi kom till förlossningen till att hon var ute och det var verkligen på håret att jag fått föda någon annanstans. Är evigt tacksam för mamma som tog det bästa beslutet att bara köra och inte ringa ambulansen, för hade vi gjort det hade jag fått föda efter E4:an.. Är också evigt tacksam för R som var ett sånt bra stöd, smärtan var hemsk och det var svårt att finna lugnet när vi var efter vägen men tillsammans hittade vi sätt som gjorde mig fokuserad.
 
 
Livia för ett par dagar sen. Lyckades ha kameran framme precis när hon log.. ^^,
Mamma

Är också glad o tacksam att vi hann komma fram till Förlossningen❤️🙏🏻😘, du gjorde det fantastiskt bra❤️

Svar: Tack mami!! :) <3
myinspiration.se


2016-09-15 / 21:18:39

Namn

Mail

Url


   Spara?